För att gå till botten med den här historien tog vi kontakt med två veteraner som var med när det begav sig: Johan Arborelius och Karl-Henrik Andersson, 80 respektive 86 år. Med stor glädje och entusiasm minns de sig tillbaka till en tid i Skogssverige då varken Biometria eller VIOL existerade i sin nuvarande form.

”De tolv virkesmätningsföreningarna hade egna redovisningsprinciper och alla möjliga olika metoder som man mätte enligt.”

Tolv virkesmätningsföreningar

Som de flesta av er nog är medvetna om bildades Biometria den 1 januari 2019 genom en sammanslagning av Skogsbrukets Datacentral (SDC) och virkesmätningsföreningarna i landet, VMF Nord, VMF Qbera och VMF Syd. När det gäller VIOL-plattformens digitala tillblivelse är det just SDC som har spelat en central roll. Johan Arborelius förklarar hur.

– Fram till 60-talet fanns det tolv virkesmätningsföreningar vars huvudsakliga uppgifter var att mäta virke. De hade egna redovisningssystem och det mesta var manuellt. Kostnaderna började öka successivt och särskilt om företag skulle byta virke med varandra. Då behövde ju man ju översätta de olika principerna och det blev besvärligt vid byten samt vid transporter, säger han.

Karl-Henrik Andersson

Hålkortsmaskiner gör entré

Sedan gjorde datorerna sitt intåg och med dem kom hålkortsmaskiner som man redovisade grunddata på. Det var ett slags första steg mot virke on line.

– De tolv virkesmätningsföreningarna hade egna redovisningsprinciper och alla möjliga olika metoder som man mätte enligt. Det gjorde det svårt att skapa en överblick, säger Karl-Henrik Andersson.

Skogsveckan 1959

Det andra steget togs 1959 under skogsveckan i Stockholm. Då tog generaldirektören för domänstyrelsen Erik Höjer initiativ till lunch med skogsdirektörerna Håkan Svan från SCA och Nils Bergsjö från MoDo. De satte sig tillsammans med Gösta Olhammar som var chef för Sveriges Skogsägares Riksförbund och diskuterade ett gemensamt virkesredovisningsystem. 

Johan Arborelius

Resultatet blev kommittén RVF som stod för Redovisning, Virkesmätning och Flottning och som hade Olof Lindbäck från Domänstyrelsen som sekreterare. SDC bildades 1961 vid stämman i Härnösand och fick huvudkontor i Sundsvall. Samma år lade också RVF fram ett förslag om ett gemensamt redovisningskontor som två år senare såg dagens ljus.

SDC expanderar

Datorer fortsatte att komma in i verksamheten. 1963 invigdes det som skulle bli Norrlands största datacentral på Södra Allén i Sundsvall.

– Vid den här tiden tog SDC över all redovisning från virkesmätningsföreningarna i norr och fortsatte att expandera. 1968 invigdes Nordens största datacentral i nya lokaler på Björneborgsgatan i Sundsvall. Under decenniets sista år blev hela landet anslutet till systemet, berättar Karl-Henrik Andersson.

Slutbesked en gång per år

Hur gick då arbetet till innan VIOL började användas? Karl-Henrik Andersson minns hur SDC körde delmätbesked och gav ut ett volymmått av redovisningen till leverantörerna.

– När prisförhandlingen var klar gjordes sedan slutberäkning. Prisöverenskommelsen programmerades in och efter det gjordes en slutredovisning. Detta skedde en gång per år. Så leverantören fick alltså sitt slutbesked endast en gång per år, säger han.

"De olika systemen utnyttjade inte alltid samma koder. Det gjorde att det blev lite besvärligt att jämföra kvantiteter i nord och syd".

– Det berodde på att man i norra Sverige hade ett komplicerat system med stickprov. Med systemen som användes i södra Sverige kunde man få besked 1–2 gånger i veckan.

De olika systemen utnyttjade inte alltid samma koder. Det gjorde att det blev lite besvärligt att jämföra kvantiteter i nord och syd. Och man insåg till sist att det här blev ju inte så bra vid virkesbyten med olika koder och redovisningsintervall, säger Johan Arborelius.

Terrorister bombar SDC-huset

En som insåg behovet av att slå ihop alla system och skapa en utvecklad tjänst för virkesredovisning på 70-talet var Olof Lindbäck, sekreteraren för kommittén RVF som nu blivit vd för SDC. Måndagen den 25 oktober 1976 bjöd han in SDC:s främsta redovisningskunniga till Stadshotellet i Hudiksvall.

– Olof Lindbäck drog det teoretiska scenariot att en terrororganisation under helgen bombat SDC-huset. Eftersom det var helg hade all personal klarat sig, men all data var borta. Det fanns ingen back-up eftersom allt byggde ju på fysiska hålkort som skickats in, säger Johan Arborelius och fortsätter:

– Nu låg det på oss att snabbt skissa fram ett nytt system som var gemensamt för hela Sverige. Vi skulle skapa ett system – Virke On Line. Målsättningen var transaktionsorienterad behandling av mätning, det vill säga så fort den kom in så skulle den behandlas direkt.

Retroaktiv prisräkning skulle kunna göras vid valfri tidpunkt, vilket aktörerna själva skulle kunna initiera. Det skulle också vara ett definierat gränssnitt och mer modern databasteknik. Och framför allt gemensamma koder och nomenklatur för hela Sverige.

27 olika redovisningssätt

Det är viktigt att komma ihåg att innan VIOL lanserades fanns det 27 olika sätt att registrera en mätning på. Det fanns en stor flora av pennstanskort, olika manuella mätsedlar som stansades samt hålremsor som programmerarna lärde sig att läsa. Sedan kom optisk läsbar utrustning för såväl mätsedlar som så kallade slagremsor. Allt detta ville man komma ifrån.

– Arbetet med att utveckla systemet sattes i gång sent 1976. Tanken var att VIOL skulle ha gått i gång 1980. Men efter tester sommaren 1980 kände vi oss inte helt klara. Starten sköts upp till året efter i södra och mellersta Sverige medan norra Sverige fick vänta i ytterligare två år. Och det var klokt för när det gick i gång 1983 gick övergången smärtfritt, säger Johan Arborelius.

Frugan skällde ut maskinhallspersonalen

Han minns hur den första övergången 1981 blev minst sagt besvärlig.

– Det blev egentligen inte Virke On Line 1981 utan snarare ett batchsystem. Systemet kördes på natten och förhoppningsvis var allt vara klart i god tid innan folk 46började arbeta på morgonen Men om det blev stopp i något delsystem eller om det var fel på en transaktion så stannade hela processen. Vi kunde då bli uppringda mitt i natten av någon operatör från maskinhallen och då var det bara att klä på sig och åka in och fixa detta innan morgonen grydde, säger han och fortsätter:

– Vissa av oss blev uppringda mer än andra. Ofta var det min fru som svarade under den mest intensiva perioden, och vid ett tillfälle blev det för mycket för henne, varvid den uppringande operatören fick sig en ordentlig utskällning. Dagen därpå ringde hon förstås upp operatören och bad om ursäkt. Men det var så oerhört påfrestande och gjorde det svårt att sova för man tyckte nästan att det ringde i telefonen trots att det inte gjorde det.

Gemensam nomenklatur

Det tog ungefär fyra och ett halvt år att utveckla den första versionen av systemet. Inom den tiden rymdes det många förstudier och hetsiga diskussioner om vilka koder som skulle användas. Målet var att kunna slå ihop alla system till ett och att ha en gemensam nomenklatur för hela Sverige med samma koder så att alla företag kunde prata med varandra på ett nytt sätt och med samma språk för redovisning.

– Arbetet med virkesmätning påverkades direkt. Det blev ju en förändring med mätplatsterminaler och handdosan som vi hade utvecklat där man kunde registrera värdena direkt. Men virkesmätarna med sina stora och grova händer hade svårt att trycka rätt på tangenterna. Så det var en del motstånd i början, säger Johan Arborelius.

”Ja, vi fick ju ett gemensamt system med samma nomenklatur och språk för hela landet – det är världsunik.”

Revolutionerande handdator

Handdatorn som började användas 1985 var trots mot- ståndet revolutionerande för sin tid. Den ersatte den tidigare så kallade pennstansmetoden som gjorde det möjligt att registrera data ute på fält. Det gällde bara att skriva rätt.

Men trots en del barnsjukdomar fick VIOL sakta men säkert branschens förtroende. När man vant sig var det lätt att inse alla fördelar som det nya systemet gav.

– Ja, vi fick ju ett gemensamt system med samma nomenklatur och språk för hela landet – det är världsunik. Finland har ett system som styrs av köparna, men vårt är uppbyggt utifrån både köpare och säljare. Just uppbyggnaden gör att det är ett opartiskt system, säger Karl-Henrik Andersson.

I mitten på 90-talet blev det dock uppenbart att VIOL behövde uppdateras för att klara av den tidens behov och dessutom att äntligen kunna stå för att vara on line. Mer om det i nästa artikel.